Känner mig arg….

Jag är arg för att du inte finns här mamma.
Du var fasiken den person som glädjes överlägset mest åt beskedet om den lille som
just nu sparkar som en tok i min mage.
Jag är arg för att du inte kommer kunna lära känna denna individ.
Jag är arg för att det vi hade planer för aldrig någonsin blir verklighet.
Ilsketårar rinner nerför mina kinder.
Vem är den dumma "djävul" som tagit dig från mig och resten av familjen?
Vem ska jag vimsa runt med nu?
Vem ska jag ringa när det är panik?
Jag försöker slå bort sorgsna tankar och göra mitt allra bästa i allt.
Det röda arga och ledsna ligger kvar som en inre demon och klump i magen
 och smyger sig fram då och då.
Ibland när jag minst anar det bryter det fram.
Förargad över att kontroll av känslolivet tydligen inte fungerar.
Det finns INGEN som någonsin kan ersätta dig då du var bäst.
Jag är arg även på mig själv som är arg eftersom det inte leder till något konstruktivt.
Jag är också så jäkla arg på all sjukdom som fortfarande existerar inom familjen
och bara stannar kvar så att jag måste åka upp till den plats jag avskyr mest, sjukhuset.
Trots att jag försökt skapa mysig julstämning hemma känner jag att den där genuina glädjen och
värmen inte kan infinna sig.

Tack gode Gud för att det är en ny dag i morgon och att känsloläget då förhoppningsvis är bättre...

Med små steg går jag framåt

Två steg framåt kämpar jag med.
Jag halkar och fumlar i mörkret och faller ett steg tillbaka.
Då min vilja är stark stapplar jag fram ytterligare steg.
Men på grund av någon oförklarlig anledning backar jag ett steg igen.
Jag tar sats, peppar mig själv, slår mig på kinderna och lyckas återigen ta mig framåt.
Jag frågar mig själv:
Vem prövar mig?
Finns det något syfte med alla dessa bakslag?
Kommer jag bli en bättre människa av detta?
Varför ska vi ens födas om vi ändå bara kommer försvinna?
Jag finner inga svar utan andas, söker energikällor och vägrar ge upp.
Envisheten och drömmar om en bättre tid ger mig hopp om ett ljusare 2015.

Stressa ner...hur då?

Jag ligger här i soffan  för mig själv i några minuter. Känner mig stor som ett hus, otymplig, illamående och som vanligt otillräcklig. Det verkar inte riktigt som något flyter på som det ska. Mobilen är trasig och tonvis med krångel kring det, jobbigt att ta sig någonstans oavsett färdsätt, flåset är kasst, pappa ligger på nytt ställe och jag vill dit samtidigt som jag måste stressa dit någon dag för att hinna träffa honom (hittar inte ens dit). Givetvis är det stressande i sig att jag vet att han mår riktigt dåligt och att jag är maktlös i situationen. Jag vill få ordning och reda typ överallt, men det blir bara lite polerande på ytan hela tiden. Tröttheten har varit påtaglig , men jag försöker just nu göra något åt det genom järntabletter. Något har dock fått mig att må mer illa än vanligt, skulle inte förvåna mig om det är de där tabletterna. Pest eller kolera alltså, antingen får jag vara trött eller illamående. Det är väl bara att gilla läget och kämpa på. Den lille i magen verkar iallafall vara väldigt pigg och allert. Hen härjar fritt därinne i magen och ser till att de flesta positioner är obekväma. 12 kg plus ligger vågen på och det känns. Jag kämpar på trampandes på min cykel och jag är nu inne på 17:e dagen plustid kring cyklandet. Som tur är har jag haft turen att slippa halt underlag.

Visst finns det glädjekällor så klart. Det är fortfarande kul att arbeta, men jag börjar känna att det ska bli skönt att vara hemma. Att dra ner på måsten och kanske, kanske, kanske få tillbaka någon form av socialt liv som tyvärr fått stryka på foten då alla hemskheter inträffat i mitt liv. Längtar efter att få fylla livet med mer energi, jag vill se ljusa snövita dagar, jag vill skratta mer, jag vill ha mer flyt och jag hoppas verkligen att den lille i min magen kommer må bra så att jag kan få njuta av något levande och friskt. Behovet av just liv och levande är stort...Det finns så mycket oro, stress, gnäll, skitsnack bakom min rygg och sjukdomar. Bort, bort bort! In med liv, glädje, lojalitet och vänskap. Panik, sorg, besvikenhet och otillräcklighet är jag less på.

Nä nu ska jag kolla om potatisen är klar. In med laxen i ugnen.

På återseende....

Hoppas på en bättre dag...

Trodde i mitt naiva tillstånd att gårdagen skulle bli bra. Några timmars glädje blev bara skit senare tyvärr och det var med tårar jag la mig på kudden igår. Det var då och nu är nu...nya tag.

Anmäl er till Lusseturfen...

Knappt en månad kvar. Det ska bli skoj att träffa alla levnadsglada och hurtiga "turfare" igen. Många zoner ska intas och jag ser fram emot gott fika =).

Lördag in da house....

Jag som hoppats på sovmorgon fick bli besviken. Återigen diverse oljud avbröt skönhetssömnen och likväl magont och illamående. Bara att gå upp och äta mat så att kroppen kom i balans. Nu sitter jag och Saga och degar framför varsin dumburk. Saga tittar på Netflix och äter macka och jag kikar på inspelade idol och bara slöar, Robert sover sött som en Törnrosa. Det är väl i och för sig avkopplande i sig, men jag hade önskat minst en timme till sömn idag.

Idag åker vi en sväng till Sara för att shoppa lite barnkläder...därefter blir det dags för en bandystund som får följas av röj i garaget. Fullt upp med andra ord, men skönt att göra både sociala saker och lite praktiskt. Det ska bli skönt att försöka fly bort från sorgetankar. Det börjar bli dags att fylla på kroppen med saker som ger mer energi. Igår var jag och Robert på bio och det var riktigt trevligt att få göra något själva några timmar. Det har inte hänt på mycket länge...och uppskattades. Tack John som var barnvakt!

Nu dags för att väcka Törnrosa däruppe....

Ta vara på dagen där ute...

Sköna söndag...

Av den långa "göralistan" jag skrev i förra inlägget hanns en sak med i helgen. Jag hade inte räknat med att Saga skulle bli sjuk så hela lördagen blev jag och Robert sjuksystrar...Alltså inte många vettiga praktiska saker gjorda. Idag blev det visserligen lite plock, MASSOR med TVÄTT och faktiskt en del motionerande.  Skönt att få röra på sig lite och samla energi på det viset. Tyvärr blev det ingen tur upp till pappa på fars dag då jag inte vill sprida mer sjukdom än vad han redan har....Jag får satsa på att ta mig upp dit i veckan istället.

Nu njuta av de sista timmarna denna helg.

Kramis

Tick tack tick tack klockan slår....

Då var det fredagsmys då.... I soffan denna fredagsmorgon. Jag har vaknat på grund av diverse ljud i sovrummet och som vanligt den sedvanliga gå på toaletten-rutinen som infinner sig varje morgon och stör min sömn. Äntligen fredag då...eller? Jag vet inte riktigt... eller jo det ska väl bli skönt att vara hemma några dagar innan en ny vecka med nya utmaningar väntar.

Det vore roligt om jag kunde planera något att se fram emot. Nu rullar allt bara på och det är mest en massa måsten och saker vi måste hinna med. Jag har inte varit upp till pappa på över en vecka på sjukhuset och det rullar in kallelser till barnmorska både för egen och Sagas del. Tandläkarbesök, sjukhusvistelese igen för att prata med läkare och sådant. Som jag tidigare nämnt, verkligen sådant som är "jättekul" på sin lediga tid. Telefonen gick dessutom sönder här igår, den har sakta men säkert fallit samman och  det känns ju "jättekul" att även ta tag i det.

Andra saker som måste tas tag i:

*En till bilbarnstol
*Köpa lite barnprylar från Maria Lööf
*Köpa spjälsäng och tillbehör
*Städa garaget
* Få iväg alla böcker vi ska skänka till mitt jobb
*Leta delar till och sätta ihop vagnen
*Sätta upp belysning i träden utanför
*Upp till familjerätten och fylla i papper
*Frigöra yta i sovrummet så en säng får plats

Det var det jag kom på i skrivandets stund. Det finns nog en hel del fler saker att åtgärda också....

Carpe Diem....Idag kämpa på med utvecklingssamtal, några inspirerande lektioner och en liten tur till barnmorskan för att kolla om Saga har koll på det här med språket.

Ses!