Med små steg går jag framåt

Två steg framåt kämpar jag med.
Jag halkar och fumlar i mörkret och faller ett steg tillbaka.
Då min vilja är stark stapplar jag fram ytterligare steg.
Men på grund av någon oförklarlig anledning backar jag ett steg igen.
Jag tar sats, peppar mig själv, slår mig på kinderna och lyckas återigen ta mig framåt.
Jag frågar mig själv:
Vem prövar mig?
Finns det något syfte med alla dessa bakslag?
Kommer jag bli en bättre människa av detta?
Varför ska vi ens födas om vi ändå bara kommer försvinna?
Jag finner inga svar utan andas, söker energikällor och vägrar ge upp.
Envisheten och drömmar om en bättre tid ger mig hopp om ett ljusare 2015.