Tänd ett ljus och låt det brinna

Tänd ett ljus och låt det brinna,

låt aldrig hoppet försvinna,

det är mörkt nu,

men det blir ljusare igen.

Tänd ett ljus för allt du tror på,

för den här planeten vi bor på.

Tänd ett ljus för jordens barn.

Jag såg en stjärna falla,

det var i natt när alla sov.

Jag tror jag önskade då

att du var nära.

För en minut sen brann den en sekund,

sen försvann den var

det bara jag som såg?

På radion sjöng dom

om fred på jorden,

jag ville tro dom slitna orden.

Niklas Strömstedt och Lasse Lindbom

Jag sitter åter i min fåtölj sedan klockan halv sex. Energin flödar i kroppen , vilket jag bara för några dagar sen trodde var omöjligt. Benen vill springa och jag vill suga i mig frisk luft. Några otäcka inlägg på Facebook vittnar om halka och jag får helt enkelt ta det lite försiktigt.

 Många röda zoner ligger där ute på turfkartan och väntar på att jag ska komma och ta dem. Tävlingsinstinkten är åter tillbaka och jag ser fram emot att få springa, ta zoner samt lyssna på ljudbok samma gång. Nextory är en underbar APP som gör det möjligt för mig att ta del av all fantastiskt litteratur samtidigt som jag rör på mig. Jag har sedan länge gett upp det där med att läsa innan jag går och lägger mig. Min hjärna fungerar nämligen så här; när Sandra lägger ner sitt huvud på en kudde så betyder det att hon ska sova, oavsett om hon spelar ett spel på mobilen, tittar på en film eller läser en bok, igår somnade jag med bingolotten bredvid huvudkudden. Jag förstår av omgivningen att det där med att sova inte är en dans på rosor så jag får tacka gudarna att jag faktiskt är en tröttmössa och jag alltid sover typ  7-8 timmar per natt.... 

Jag vill återknyta till sångtexten ovan. Ge aldrig upp! Det är mörkt ibland och tidvis så jäkla kolsvart, men det finns alltid ljusglimtar någonstans och om du hittar några så låt ljuset fortsätta sprida sig. Livet är fint, det finns så mycket vackert, du duger som du är, du behövs, och även små vänliga gester kan påverka en annan människa oerhört positivt. Du är så mycket viktigare än du stundtals tror.....

Nu är det julafton och jag ser så många ljus. Vårat mysiga juliga kök, min älskade Andreas, min stora utökade familj, alla fantastiska vänner och mitt roliga jobb. Prylar i all ära....det är mindre viktigt. Våra medmänniskor är det som är viktigt...

Ha en fin julafton alla! Jag hoppas många ljus tänds och ljusar upp mörkret i vår värld.

Kram Sandra

Snart ska jag suga i mig naturens kraft

Grönt är skönt och den friska luften kommer snart sugas in i mina lungor. Jag sitter just nu i min sköna rutiga fåtölj i köket. Tomtarna står och kikar på mig och julljusen avger sitt varma sken. Som vanligt har jag vaknat för tidigt för att vara hälsosamt. Tusen tankar har snurrat några varv i mitt huvud och i vanlig ordning är det lite lätt ångestladdat att sätta betyg.... Hur svårt ska det vara? Uppenbarligen kommer samma kval fram och tillbaka varje gång detta ska göras. Tycker jag om dessa små bokstäver...svar NEJ. Det är kunskaper som ska bedömas och inget annat, men på något sätt blir det personligt ändå eftersom vid varje besviken elever yttrar det sig ofta jobbiga känslor. Tufft det där när jag vill att alla ska må bra och vara glada, men ändå måste jag sätta bokstäver som kan knäcka vissa....Nackdelen med att vara lärare helt enkelt....Men den positiva sidan; att få hjälpa elever, att få se dem utvecklas, att stärka upp deras svaga sidor, att få utmana, vara engagerad och att ha roligt tillsammans med dem uppväger det jobbiga alla dagar i veckan.

Lusseturf står på schemat härnäst och jag ser fram emot att dra på mig mina löparskor och dra ut i skogen och springa så mycket jag bara orkar. Att energin på något sätt hittat tillbaka till min sega kropp får jag se som ett bra tecken. Sista tiden har varit en kamp för att orka. Att beta av hög efter hög med rättning, att hinna med alla praktiska ting och att vara en bra mamma och medmänniska. Ibland vill jag bara pausa allt och vila för en stund. Det sjuka är dock att när jag väl har möjlighet att vila så är det en sådan ovanlig företeelse att jag inte vet hur jag ska göra längre. Det är ju helt galet....

Men nu har jag suttit still och reflekterat en stund och jag inser att jag verkligen saknat att få låta fingrarna dansa på tangentbordet. Det är ju en form av vila då jag sitter still och gör något som jag verkligen älskar. Sen att det mest bara blir en massa svammel, det är en världslig sak.

Nu är det dags att börja med lite egna hejarramsor så att jag om lite drygt en timme är så laddad som jag kan bli. En härlig söndag väntar!