Det ska bli tomtefest

Kolsvart ute och första advent. Var tar tiden vägen? Det kändes som att jag skrev förra inlägget igår, men det var två veckor sen. Helt obegripligt! Det känns som två dagar sen. November hann knappt börja och i morgon är det månadens sista dag. Det är helt crazy! Den här månaden har varit helt galen rent allmänt. Nationella prov, inställda aktiviteter, nya direktiv konstant och en allmänt väldigt mörk månad. Covidfallen stiger rakt upp i diagrammen, fler munskydd, mer varnande nyhetsprogram och en önskan att jag och resten av världen ska se till att vara en god förebild, göra kloka val och samtidigt fortsätta att gå till jobbet och träffa hundratals människor varje dag. Dubbla budskap. Att vakna varje morgon när det är mörkt, tända alla ljus, peppa sig själv att det kommer gå bra, men samtidigt också matas med oro på TVn, genom alla mejl med ny skrämmande fakta och att både elever och personal i skolan ska gå till vår arbetsplats om vi är friska. Att dagligen tjata om tvätta händer, använda handsprit, att hålla avstånd. Att få elever att fortsätta hålla ut, att övertyga sig själv om att hålla ut, att ställa in alla aktiviteter jag mår bra av. Försöka intala skallen att soffan är mitt happy place och att jag nog faktiskt skulle må bra av att sitta i soffan X antal timmar i mitt liv för att samla energi.

Soffan för mig är nog inget happy place, nu när jag faktiskt denna vecka suttit ett antal timmar i den och reflekterat. Visst då och då skänker den energi, men jag har insett att det mest är en plast för att känna diverse saker. Sitter och får dåligt samvete i denna sekund för att jag saknar en massa saker som:

* Att kunna gå in på ICA och handla utan att zickzacka mellan folk och skämmas lite över att jag varit där två gånger samma dag på grund av dålig planering.

* Att ta mig till mitt andra hem på gymmet och gå där i lugn och ro på helgen och träna + småprata mellan varven med de trofasta pensionärer som tränar där på morgontimmarna.

* Gå på bio.

* Träffa nära och kära på ett naturligt sätt.

* Sport - all livesport som är inställd på obestämd tid framöver.

* Innebandymatcher. Att få springa benen av mig och jaga den lilla vita bollen. En stund då och då när lyckan är fulländad.

* Att vara hemma hos mormor och att barnen kan få vara med henne.

* Att slippa överplanera allt hela tiden och vara spontan.

* Att träffa vänner både hemma hos varandra och ute i vimlet.

* En grönskande golfbana och att ta en kvällstrunda.

Sluta vara så bortskämd Sandra! Sluta gnäll! Jag lever ju, jag har ett hem, jag har friska barn och jag är omgiven av så mycket kärlek varje dag och jag har ju fortfarande stora möjligheter att utforma mina dagar så som jag önskar. Det finns en hel del saker som kan bringa energi och jag har både fantasi och lust att försöka göra något åt rastlösheten som smyger sig på allt mer. Att jag inte är en soffpotatis är det nog aldrig någon som trott att jag är vid närmare eftertanke. Denna söndag har jag redan nu tillbringat två timmar i soffan. Bara ljuset tittar fram så ska jag knyta på mig löpardojorna, springa som en tok och lyssna på en bok samtidigt som jag inandas frisk adventsluft.

Mörker och hopplöshet ska utplånas ur min hjärna. Det är första advent och även om nu många tycker att tomtarna ska ligga kvar i sina lådor ett tag till så tycker jag nog att vi ska ha en ljusfest för dem tidigare detta år än vanligtvis. Julljusen ska lysa upp vår dystra värld, julstjärnor med dess varma sken och många tomtar som ska få skapa myskänsla i vårt hem. Jag välkomnar det röda, jag välkomnar ljus, jag välkomnar pyssel/bak och barnens glada förväntansfulla stämmor, jag jag välkomnar glad julmusik och familjekärlek och vackra kristna budskap ( även fast jag egentligen inte är ett dugg religiös).

Jag hoppas att alla får en riktigt fin första advent!

Ta hand om varandra och glöm inte bor att plocka fram tomtarna.

Skamligt att känna saknad

 Livet är för kort för att slösas bort på att må dåligt. Gör mer av det du mår bra av och det försöker jag göra, varje dag. När jag kliver upp ur sängen vareviga morgon så har jag mantrat i huvudet. Det här blir en bra dag och den blir det du gör den till. Om det är en dag jag har mina barn nära så är det ett självklart val vad jag lägger tiden på. Jag kramar om,  jag ordnar med frukost och försöker ge så mycket kärlek jag bara kan, med enda tanke i fokus, att barnen ska ha en trygg och kärleksfull start på dagen. En start som förhoppningsvis kan påverka dem positivt resten av dagen.

Idag är det söndag och det är en så kallad barnfri morgon. Jag vaknar och försöker fylla ut tiden med annat. TVn slås på och jag flyr in en annan värld. Idag blev det filmen ORCA. Vad hände då liksom? Jag, en frustrerad individ som försöker finna mening och lugn tog del av andra människors frustration i en isolerad tillvaro. Verkligen utmanande för den fladdrade känslostyrda Sandra. Konsekvens = jag börjar tänka på vad som gör mig lycklig och trygg. Slutsats = efter bara några sekunders tankeverksamhet. Jo mina barn och att ha dem nära lugnar mig. Att kunna gå och se på dem när de sover, att få krama dem och att få vara en viktig del i deras i liv. Visst är jag det stundtals, men bara på mina veckor. Insikten i att jag kommer missa en så stor del av deras liv får mitt hjärta att gå i bitar. Jag saknar dem, jag saknar dem mycket och det är en stor sorg att inte få vara med dem varje dag. 

Men du får egen tid. Ja jag får egentid. Tiden att sitta och reflektera blir större. Att känna, att titta på bilder och att sakna. Några känner att det är lyxigt att som förälder kunna ha tid att göra vad man vill barnfria veckor. Erfarenheten hittills är dock att det är barnfria veckor där känslorna yttras mer än vanligt. Tårar rinner oftare längs mina kinder och insikter slår mig en efter en att jag inte just då är en viktig del i barnens liv. Att jag missar halva deras liv. Det spelar ingen roll att jag kan springa flera mil, läsa böcker, träffa vänner eller fly in i TV-serier eller böcker.  Samtidigt som jag saknar så skäms jag över att jag faktiskt under stora delar av min "egna tid" sitter och tänker på barnen och verkligen önskade att jag var med dem istället. Skuldkänslorna växer sig starkare. Du har egentid, ta vara på den. Tyvärr är den egna tiden nu mer begränsad till hemmets fyra väggar. Det finns mer tid att tänka, det finns mer tid att minnas, det finns mer tid att gråta. I denna sekund är jag så tacksam över att barnen bara om en timme kommer komma till mig knackades på dörren. Det som gör mig lyckligast i livet är att få vara just deras mamma.