Kolsvart ute och första advent. Var tar tiden vägen? Det kändes som att jag skrev förra inlägget igår, men det var två veckor sen. Helt obegripligt! Det känns som två dagar sen. November hann knappt börja och i morgon är det månadens sista dag. Det är helt crazy! Den här månaden har varit helt galen rent allmänt. Nationella prov, inställda aktiviteter, nya direktiv konstant och en allmänt väldigt mörk månad. Covidfallen stiger rakt upp i diagrammen, fler munskydd, mer varnande nyhetsprogram och en önskan att jag och resten av världen ska se till att vara en god förebild, göra kloka val och samtidigt fortsätta att gå till jobbet och träffa hundratals människor varje dag. Dubbla budskap. Att vakna varje morgon när det är mörkt, tända alla ljus, peppa sig själv att det kommer gå bra, men samtidigt också matas med oro på TVn, genom alla mejl med ny skrämmande fakta och att både elever och personal i skolan ska gå till vår arbetsplats om vi är friska. Att dagligen tjata om tvätta händer, använda handsprit, att hålla avstånd. Att få elever att fortsätta hålla ut, att övertyga sig själv om att hålla ut, att ställa in alla aktiviteter jag mår bra av. Försöka intala skallen att soffan är mitt happy place och att jag nog faktiskt skulle må bra av att sitta i soffan X antal timmar i mitt liv för att samla energi.
Soffan för mig är nog inget happy place, nu när jag faktiskt denna vecka suttit ett antal timmar i den och reflekterat. Visst då och då skänker den energi, men jag har insett att det mest är en plast för att känna diverse saker. Sitter och får dåligt samvete i denna sekund för att jag saknar en massa saker som:
* Att kunna gå in på ICA och handla utan att zickzacka mellan folk och skämmas lite över att jag varit där två gånger samma dag på grund av dålig planering.
* Att ta mig till mitt andra hem på gymmet och gå där i lugn och ro på helgen och träna + småprata mellan varven med de trofasta pensionärer som tränar där på morgontimmarna.
* Gå på bio.
* Träffa nära och kära på ett naturligt sätt.
* Sport - all livesport som är inställd på obestämd tid framöver.
* Innebandymatcher. Att få springa benen av mig och jaga den lilla vita bollen. En stund då och då när lyckan är fulländad.
* Att vara hemma hos mormor och att barnen kan få vara med henne.
* Att slippa överplanera allt hela tiden och vara spontan.
* Att träffa vänner både hemma hos varandra och ute i vimlet.
* En grönskande golfbana och att ta en kvällstrunda.
Sluta vara så bortskämd Sandra! Sluta gnäll! Jag lever ju, jag har ett hem, jag har friska barn och jag är omgiven av så mycket kärlek varje dag och jag har ju fortfarande stora möjligheter att utforma mina dagar så som jag önskar. Det finns en hel del saker som kan bringa energi och jag har både fantasi och lust att försöka göra något åt rastlösheten som smyger sig på allt mer. Att jag inte är en soffpotatis är det nog aldrig någon som trott att jag är vid närmare eftertanke. Denna söndag har jag redan nu tillbringat två timmar i soffan. Bara ljuset tittar fram så ska jag knyta på mig löpardojorna, springa som en tok och lyssna på en bok samtidigt som jag inandas frisk adventsluft.
Mörker och hopplöshet ska utplånas ur min hjärna. Det är första advent och även om nu många tycker att tomtarna ska ligga kvar i sina lådor ett tag till så tycker jag nog att vi ska ha en ljusfest för dem tidigare detta år än vanligtvis. Julljusen ska lysa upp vår dystra värld, julstjärnor med dess varma sken och många tomtar som ska få skapa myskänsla i vårt hem. Jag välkomnar det röda, jag välkomnar ljus, jag välkomnar pyssel/bak och barnens glada förväntansfulla stämmor, jag jag välkomnar glad julmusik och familjekärlek och vackra kristna budskap ( även fast jag egentligen inte är ett dugg religiös).
Jag hoppas att alla får en riktigt fin första advent!
Ta hand om varandra och glöm inte bor att plocka fram tomtarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar