Dikter

Jamen varför inte? Det har jag inte testat förut...

 Och jag fyller snart 45 år om några veckor och det är med glädje, spänning samt förväntan om en ny ålder med ännu fler erfarenheter som berikar som väntar. Livet har på något vis fått ett större värde och jag känner att jag nog verkligen på något sätt vill njuta av den tid som finns kvar. Det låter som jag är döende, absolut inte. Snarare väldigt sugen på att göra saker som innebär glädje, sport och många skratt tillsammans med människor jag tycker om. Kan inte heller hjälpa att alla former av spel och tävlingar är väldigt upp-piggande. Så det blir en hel del roligheter här framöver, kanske mest sport. En av paradgrenarna kanske inte är just bloggskrivande då det inte skrivits något på tre år, men idag kom skrivsuget av just denna texttyp tillbaka. Jag har mest grottat ner mig i dikter senaste tre åren. 

Utmaningar känns skoj. Att lämna trygghetens comfort zone och bara slänga sig hejdlöst ut. Att ge saker en chans som jag inte för tio år sen skulle göra. Kanske är det någon form av kris eller så är det helt enkelt meningen med livet. Hur kan det yttra sig då? Cykla så jag nästan kräks en månad i regionstävling i turf med ett härligt cykelgäng, hoppa med och sjunga i en musikal, dansa poledans, klättra i höghöjdsbanor och åka zipline 300 meter över en tjärn, spela en 11-mannamatch i fotboll, sjunga karaoke eller något annat härligt. Tror padel får bli nästa utmaning även om det gått lite trögt att hitta spelare.

Så redan innan 45-årsdagen kastar jag mig ut och testar mig på att flyga. Om inte vingarna bär så är jag ändå några erfarenheter rikare och förhoppningsvis har jag fått många skratt på vägen.

Ta vara på dagen och hör av er om det är något utmanande, spännande eller skrattvänligt på G.

Kram Sandra

När det vänder

Nästan ett år sedan förra inlägget. Det blev för mycket känslostormar under 2020 och delar 2021 så mina ord fick tystna. Så osäkert och svajande kring det mesta i livet och denna covid, nästan så jag utesluter det ur mitt vokabulär nu resten av året ( nog topp tre av de värsta orden jag vet). I det stora hela plockades alla energikällor dessutom bort och jag fick bli mer kreativ än någonsin med att hitta energikällor.

I somras kände jag verkligen en vändning i stora delar av livet. För första gången så njöt jag av en hel sommarledighet. De flest semestrar har jag varit rastlös som få de sista två veckorna på lovet, men i år kände jag mig bara harmonisk och hade så många roliga projekt på G på hemmaplan att jag inte behövde längta efter att börja jobba. 

Jag har börjat engagera mig i växter, jag har utmanat mig både med träning och vila + mindfulness och jag kan se njutning i att bara sitta och skåda naturen vid stugan ( som för övrigt är den vackraste plats jag känner till). Några nya vänskaper har fötts och jag känner att jobbet numera inte behöver ta så stor plats i mitt liv (vilket det tidigare alltid har gjort).

Nu när jag börjat jobba med fyror, vilket jag inte alls har gjort så mycket i mitt tidigare liv så känner jag bara att jag är hemma. Jag famlar inte i alls i något mörker utan älskar det engagemang och glädje dessa fantastiska individer dagligen skänker. Jag känner att mellanstadiet faktiskt är ett rätt underbart ställe att få vara. Att få vara med från starten och kunna göra en stor insats i deras kunskapsresa. Jag ser fram emot tre lärorika år med dessa tre sprudlande dansklasser.

Jag brukar säga att jag ska börja blogga igen. Vi får se om det blir verklighet. Just idag ville fingrarna återigen dansa på tangentbordet. Saknaden efter att få skriva har funnits ett tag, men jag har inte riktigt fått tiden att räcka till.

Dagen idag har hur som helst varit en härlig höstdag med utvecklingssamtal, engelska, lek, experiment, tacos och glada barn. En eftermiddag hemma att bara vara och en kommande lördag med inplanerade sociala aktiviteter. Som jag sa tidigare; det vänder nu och sen höst och vinter lockar med sport och andra roligheter.

Ha en fin helg alla fantastiska människor därute, nu ser vi till att resten av året blir bättre än bäst.

Det ska bli tomtefest

Kolsvart ute och första advent. Var tar tiden vägen? Det kändes som att jag skrev förra inlägget igår, men det var två veckor sen. Helt obegripligt! Det känns som två dagar sen. November hann knappt börja och i morgon är det månadens sista dag. Det är helt crazy! Den här månaden har varit helt galen rent allmänt. Nationella prov, inställda aktiviteter, nya direktiv konstant och en allmänt väldigt mörk månad. Covidfallen stiger rakt upp i diagrammen, fler munskydd, mer varnande nyhetsprogram och en önskan att jag och resten av världen ska se till att vara en god förebild, göra kloka val och samtidigt fortsätta att gå till jobbet och träffa hundratals människor varje dag. Dubbla budskap. Att vakna varje morgon när det är mörkt, tända alla ljus, peppa sig själv att det kommer gå bra, men samtidigt också matas med oro på TVn, genom alla mejl med ny skrämmande fakta och att både elever och personal i skolan ska gå till vår arbetsplats om vi är friska. Att dagligen tjata om tvätta händer, använda handsprit, att hålla avstånd. Att få elever att fortsätta hålla ut, att övertyga sig själv om att hålla ut, att ställa in alla aktiviteter jag mår bra av. Försöka intala skallen att soffan är mitt happy place och att jag nog faktiskt skulle må bra av att sitta i soffan X antal timmar i mitt liv för att samla energi.

Soffan för mig är nog inget happy place, nu när jag faktiskt denna vecka suttit ett antal timmar i den och reflekterat. Visst då och då skänker den energi, men jag har insett att det mest är en plast för att känna diverse saker. Sitter och får dåligt samvete i denna sekund för att jag saknar en massa saker som:

* Att kunna gå in på ICA och handla utan att zickzacka mellan folk och skämmas lite över att jag varit där två gånger samma dag på grund av dålig planering.

* Att ta mig till mitt andra hem på gymmet och gå där i lugn och ro på helgen och träna + småprata mellan varven med de trofasta pensionärer som tränar där på morgontimmarna.

* Gå på bio.

* Träffa nära och kära på ett naturligt sätt.

* Sport - all livesport som är inställd på obestämd tid framöver.

* Innebandymatcher. Att få springa benen av mig och jaga den lilla vita bollen. En stund då och då när lyckan är fulländad.

* Att vara hemma hos mormor och att barnen kan få vara med henne.

* Att slippa överplanera allt hela tiden och vara spontan.

* Att träffa vänner både hemma hos varandra och ute i vimlet.

* En grönskande golfbana och att ta en kvällstrunda.

Sluta vara så bortskämd Sandra! Sluta gnäll! Jag lever ju, jag har ett hem, jag har friska barn och jag är omgiven av så mycket kärlek varje dag och jag har ju fortfarande stora möjligheter att utforma mina dagar så som jag önskar. Det finns en hel del saker som kan bringa energi och jag har både fantasi och lust att försöka göra något åt rastlösheten som smyger sig på allt mer. Att jag inte är en soffpotatis är det nog aldrig någon som trott att jag är vid närmare eftertanke. Denna söndag har jag redan nu tillbringat två timmar i soffan. Bara ljuset tittar fram så ska jag knyta på mig löpardojorna, springa som en tok och lyssna på en bok samtidigt som jag inandas frisk adventsluft.

Mörker och hopplöshet ska utplånas ur min hjärna. Det är första advent och även om nu många tycker att tomtarna ska ligga kvar i sina lådor ett tag till så tycker jag nog att vi ska ha en ljusfest för dem tidigare detta år än vanligtvis. Julljusen ska lysa upp vår dystra värld, julstjärnor med dess varma sken och många tomtar som ska få skapa myskänsla i vårt hem. Jag välkomnar det röda, jag välkomnar ljus, jag välkomnar pyssel/bak och barnens glada förväntansfulla stämmor, jag jag välkomnar glad julmusik och familjekärlek och vackra kristna budskap ( även fast jag egentligen inte är ett dugg religiös).

Jag hoppas att alla får en riktigt fin första advent!

Ta hand om varandra och glöm inte bor att plocka fram tomtarna.

Skamligt att känna saknad

 Livet är för kort för att slösas bort på att må dåligt. Gör mer av det du mår bra av och det försöker jag göra, varje dag. När jag kliver upp ur sängen vareviga morgon så har jag mantrat i huvudet. Det här blir en bra dag och den blir det du gör den till. Om det är en dag jag har mina barn nära så är det ett självklart val vad jag lägger tiden på. Jag kramar om,  jag ordnar med frukost och försöker ge så mycket kärlek jag bara kan, med enda tanke i fokus, att barnen ska ha en trygg och kärleksfull start på dagen. En start som förhoppningsvis kan påverka dem positivt resten av dagen.

Idag är det söndag och det är en så kallad barnfri morgon. Jag vaknar och försöker fylla ut tiden med annat. TVn slås på och jag flyr in en annan värld. Idag blev det filmen ORCA. Vad hände då liksom? Jag, en frustrerad individ som försöker finna mening och lugn tog del av andra människors frustration i en isolerad tillvaro. Verkligen utmanande för den fladdrade känslostyrda Sandra. Konsekvens = jag börjar tänka på vad som gör mig lycklig och trygg. Slutsats = efter bara några sekunders tankeverksamhet. Jo mina barn och att ha dem nära lugnar mig. Att kunna gå och se på dem när de sover, att få krama dem och att få vara en viktig del i deras i liv. Visst är jag det stundtals, men bara på mina veckor. Insikten i att jag kommer missa en så stor del av deras liv får mitt hjärta att gå i bitar. Jag saknar dem, jag saknar dem mycket och det är en stor sorg att inte få vara med dem varje dag. 

Men du får egen tid. Ja jag får egentid. Tiden att sitta och reflektera blir större. Att känna, att titta på bilder och att sakna. Några känner att det är lyxigt att som förälder kunna ha tid att göra vad man vill barnfria veckor. Erfarenheten hittills är dock att det är barnfria veckor där känslorna yttras mer än vanligt. Tårar rinner oftare längs mina kinder och insikter slår mig en efter en att jag inte just då är en viktig del i barnens liv. Att jag missar halva deras liv. Det spelar ingen roll att jag kan springa flera mil, läsa böcker, träffa vänner eller fly in i TV-serier eller böcker.  Samtidigt som jag saknar så skäms jag över att jag faktiskt under stora delar av min "egna tid" sitter och tänker på barnen och verkligen önskade att jag var med dem istället. Skuldkänslorna växer sig starkare. Du har egentid, ta vara på den. Tyvärr är den egna tiden nu mer begränsad till hemmets fyra väggar. Det finns mer tid att tänka, det finns mer tid att minnas, det finns mer tid att gråta. I denna sekund är jag så tacksam över att barnen bara om en timme kommer komma till mig knackades på dörren. Det som gör mig lyckligast i livet är att få vara just deras mamma.

Ibland så kommer alla känslorna på en och samma gång

"Här kommer alla känslorna på en och samma gång" (Gessles fantastiska låt)  nynnar jag på denna mörka kväll dagen innan Halloween. Kvällen innan min lilla spökbebis blir hela 9 år. Och det här med känslor är ett kapitel för sig. Det kan vara så jäkla fantastiskt att vara en känslomänniska när de varma, härliga och bubblande känslorna infinner sig. Känslorna som är NEGATIVA tycker jag att jag kan klara mig utan. Att börja gråta hejdlöst för att jag ser små rönnbär som påminner mig om pyssel som mamma gjort sig känd för på fritids, när jag slår på TVn och  får en klump i magen när jag ser de dystra prognoserna om covid i Europa och alla restriktioner som får människor att deppa ihop eller göra uppror, ilskan som gör mig sååååå frustrerad när jag hör om en galning i Frankrike som sprungit in i en kyrka och dödar folk, känslan av att vilja för mycket och inte räcka till och för att inte tala om känslan av jag gör mitt bästa för att skapa struktur men ändå bara glömmer bort saker och tappar fokus. Vissa dagar önskar jag att jag bara kunde trycka på en avstängningsknapp och vara mer som en programmerad robot.

Måste du känna så mycket hela tiden? Måste jag det? Går det att få en medicin mot sådant? Jag vet inte jag. Jo jag känner och jag inleder nog många meningar med just de orden. Denna kvinna anser och kräver oftast inte. Känslorna styr de val jag gör till mångt och mycket. Jag har empati och jag vill andra människor väl. Kan jag göra något för en annan människa för att hjälpa till så gör jag det.  Att få göra skillnad är viktigt och det får mig att må bra. Tyvärr så blir jag besviken när alla inte tänker på samma sätt. Men jag kan inte kräva att alla ska vara känslomänniskor, de som inte är de styrs ju av hjärnan och de kan kanske ibland stänga av den där känsloknappen eller så finns det inte ens en knapp som de har behov av.

Oktober har verkligen varit en turbulent månad. Det har varit tankar om döden, livet, kärleken, diagnoser, arbete, fritid, framtid och familj. Jag har känt sorg, oro, frustration, otillräcklighet, kreativitet, saknad, glömska, hyperaktivitet, tacksamhet, kärlek, ilska och trötthet. Det har varit som en bergochdalbana av känslor och vissa dagar har jag verkligen bara velat gå och sova igen när jag vaknat, ibland till och med varit så trött att jag mått illa. Hjärnan min spretar ibland åt alla möjliga håll och det är många bilder som spelats upp i mitt sinne. Dagligen sitter jag och fastnar i minnen som både är lyckliga och oerhört tragiska. Små detaljer tar mig tillbaka till alla möjliga upplevelser som jag haft. Det kan vara fint, mysigt och värmande att tänka tillbaka, men tyvärr också rätt smärtsamt att familjen inte kommer kunna samlas som förr.

Offerkoftan, den svarta, grå och mörka vill jag dock inte ha på mig, då den suttit på för länge, så just den vill jag ta av mig. Jag vill sätta på mig en blommig, färgstark klänning, gärna med gul färg med lite inslag höstens varma kulörer. Ett plagg med livsgnista, kreativitet och en positiv förväntan på den tid som jag har framför mig. Jag, enbart jag, har ansvar för att försöka styra in känslorna i rätt kurs. Alla har vi ansvar för vad vi gör av vår tid och det går ju faktiskt att aktivt planera in aktiviteter som framkallar livsglädje. Just i coronatid kanske det försvåras, men det går ju faktiskt att utmana sin kreativitet. Det går att träffas i nya former, just digital närvaro kan fungera, vi kan ta promenader ute i naturen, en fin höst/vinterdag kan vi värma varm choklad och ta en fika ute. Att lyfta luren och prata med nära och kära kan fungera rätt bra det med.

Så på frågan om jag skulle vilja byta bort mitt känslosinne mot det motsatta så är nog svaret frågan nog egentligen NEJ. Det är en styrka att bry sig, det är en styrka att hjälpa, det är en styrka att dagligen få någon att bli glad. Visserligen kan det vara tufft vissa dagar, men just när jag får dela positiva känslor med andra så känns det som att det är värt att åka lite bergochdalbana ibland. 

Nästa inköp blir nu alltså en färgsprakande levnadsglad klänning. 

Ha en fin kväll och fyll den med sådant du mår bra av!

Ta några ordentliga andetag och andas med magen

 

För ett tag sen så kom en känsla att det varit lite för lugnt i mitt liv under en längre period. Det är inget jag är van vid, jag är van vid att klättra i berg konstant. Att så fort jag tänker tanken att jag mår riktigt bra och livet är underbart så händer det något. Det är verkligen ingen inbillning, den som känner mig lite närmare vet att det nog stämmer rätt bra. En rad situationer och händelser har ständigt utmanat mig och familjen på olika sätt. Jag bryter ihop, jag gråter, jag kämpar, men jag reser mig alltid igen och för varje gång har jag med mig nya lärdomar. Men jag reser mig igen...

Efter några veckor slog jag bort den tanken/känslan och försökte njuta av stunden och andas, känna att det var lagom, att det liksom flöt på lugnt och harmoniskt. Det var en känsla som var rätt behaglig, trevlig och lugnande. Att kunna gå runt och strosa och se allt det vackra som finns i omgivningen och att göra ett seriöst försök till att andas med magen.

Men så händer det saker...det händer alltid saker i mitt liv. Saker som skakar om, saker som får mig att tänka till och saker som får mig att inse att varje dag är viktig. Den är värdefull här och nu. Sluta gnäll, sluta vara bitter, var inte osams. Ta hand om varandra, skratta, visa omtanke och försök att inte ta livet för allvarligt. Det behöver inte vara perfekt, men var här och nu. Sen kanske det är för sent.

Jag vet ju precis hur det bör vara i detta nu. Just denna söndag så cirkulerar det runt så mycket tankar och känslor i skallen att jag blir vimmelkantig. En lätt förkylning har dessutom stoppat träningen som vanligtvis ger mig en massa energi. Men i morgon är det en ny dag och då hoppas jag att lugnet kommer tillbaka.

Andas in och andas ut. Magen ska användas vid andningen så klart så att du får tillräckligt med syre dit det ska. Eller hur var det nu igen? Låter fint! Jag kan nog inte andas med magen om jag ska vara ärlig, men jag tar iallafall några djupa andetag, jag tittar på mina vackra underbara barn som sover sött och några ljus får mig att tänka på tre viktiga personer som lämnat mig på tok för tidigt. Varje dag är en gåva och jag nyper mig i armen och skäms över att jag för ofta slösar bort viktig tid med gnäll, negativa tankar och annat som snor min energi. Som sagt var nya tag i morgon, då är det måndag och de nya möjligheternas dag.

Ta hand om varandra och glöm inte att andas med magen!

Kram Sandra