Det börjar mörkna.
Jag gillar mörkret.
Myggorna surrar blodsugna runt min kropp.
Dottern andas tungt sovande i soffan nära mig. Hon ser glad och nöjd ut.
Tv:ns reklam fladdrar förbi mina ögon. Jag hör den men bryr mig inte om det.
Bonusdottern sitter och myser i soffan.
Sambon sitter och pustar ut efter en timme innebandy, givetvis är han helt slut.
Ingen pratar med varandra, men det finns ändå en mysig avslappnad känsla i rummet.
I detta nu känner jag mig tacksam att jag lever.
Att jag jag kan höra myggornas surr.
Att jag får möjlighet att följa min dotters raska utveckling.
Att jag får vara här varje dag med min familj.
Flera gånger sista tiden har jag blivit påmind om att livet inte kan tas för givet.
Jag ska sluta gnälla och vara bortskämd. För jag tycker verkligen att jag
är bortskämd när jag bara tar vissa saker för givet. Vissa människor kommer
inte att finnas där för alltid, jag kommer inte alltid finnas...
Livet går inte i repris, försök att ta till vara på det och försök göra det
bästa av det varje dag och njut av de små sakerna, börjar jag tänka på dem finns
det så mycket att glädjas över...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar