Jag känner hur det blåser omkring mig. Mina muskler i benen spänner jag så att jag kan stå så fast och stabilt som det bara går. Det finns ett arbete som jag älskar och det finns en familj som oftast mest ger energi. Åter igen måste jag slå mig själv på kinderna och säga skärp dig! Ta dig samman! Oroa dig inte! Gör ditt bästa (sen går det inte att göra mer). Orostormar, maktlöshet och kämpande...Inget som kommer gratis....Måste andas, fylla på med energi och fortsätta kämpa. Vindarna kommer mojna, frågan är bara när....Mina ben är starka än så länge så jag faller inte även om benen börjar känna sig rätt ansträngda...
Det var dagens reflektioner...
En sportig morsas liv.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Mina tårar rinner i denna stund då min älskade mor sedan 35 år tillbaka igår tog farväl från mig och resten av familjen. Jag känner att... -
Jag läste dessa ord på Facebook och tog till mig det. Aldrig någonsin har jag känt mig som alla andra. Med mina skor traskar jag min egen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar