Bara att acceptera och gå vidare...

Jaha, gilla läget, acceptera, förstå, ta klivet ut i verkligheten igen och försöka att öppna ögonen ordentligt. Där ute finns det ljus, glädje, kärlek, folk som behöver mig och jag har mycket att ge. Jaget är lite lätt nertrampat, har fått dåligt med luft, har varit som i ett tomt svart hål, vet knappt vart denna månad tagit vägen. Det är dags att försöka fylla hålet med möten, upplevelser och kärlek igen...Jag står med båda fötterna i marken och det kommer jag göra även om tårar tidvis kommer uppenbara sig på mina kinder. Orken är inte på topp så nu kommer jag till en punkt i livet då jag faktiskt måste prioritera vad som är viktigt och be om hjälp. Jag klarar inte detta helt själv och jag kan inte köra på i den takt jag brukar. Den lille jag har i min mage ska få bästa tänkbara start i livet och jag ska göra mitt bästa att hålla mig i så god form jag bara kan. Denne lille människa är en av de saker som gör att jag håller ihop....Men det är samtidigt en stor rädsla inom mig att allt inte kommer gå bra.

En tisdag på jobbet väntar för mig. Robert jobbar i Stockholm i vanlig ordning, men kommer hem hyfsat tidigt. Det blir en tur upp till sjukhuset idag för att få någon klarhet i hur det är med pappa. Det kanske inte har framgått här, men pappa ligger sen över en månad tillbaka på sjukhuset...Det har blivit framsteg, men personalen på sjukhuset har väldigt svårt för att ge oss den information vi vill ha.

En ny dag och nya möjligheter...

Ljus i mörkret

Regnet må falla
med hårda stänk
på papptaket.
Mörkret må färga himmelen
alldeles svart.
Vindarna må
skrika och vina.
Men ljuset kommer
aldrig slockna
hos mig.
Ett porlande skratt från
min älskade Saga.
Något värmande ord
från en vän.
En elev som visar
sin omtanke.
Familjen som
kramar och bara är.
Minnen av dig
kära mor som
dagligen uppenbarar
sig inom mig.
Hur svart livet än
må vara ibland
 så kommer
ljuset alltid bestå
i mitt liv.

Måndag....

Gråter inte just nu i skrivandets stund...
Ätit två goda rostade ostmackor och oboy...
Trött...
Arg på att VLT inte kan stava till Kanada...
Eleverna har bara fem dagar skola, sen lov...
Hemsk (men säkert vacker) begravning på fredag...
8 arbetsveckor till jullovet..
Saga sover fortfarande...
Ont  ryggen...
Tjock...
Stel..
Grattar Maria Larsson på hennes födelsedag...
Godmorgon-TV...
Ser fram emot att gå till jobbet...
Saga och jag ska på Knatteskutt och köra handboll ikväll...
Nu ska hjärtat väckas...
Härliga måndag..

Hur jag mår?

Det beror på när någon frågar. Efter att ha suttit och ordnat med bilder här på morgonen på mamma inför begravningen känner jag mig fortfarande bara ledsen, förtvivlad, saknande och jävlig ARG. Jag försöker se saker positivt, men ska jag vara ärlig är jag oftast bara trött, irriterad, skör och med ett stort tomrum inom mig. Jag försöker hålla fasaden, men det brister dagligen och ibland flera gånger. Jag vill försöka fylla  på med positiv energi, men just nu känner jag att högre makter makter vill mig illa på många plan.  Något vill att jag ska gå runt i något förtvivlat, knappt överlevande tillstånd...Visst är det kul med ett till barn, men med min framgång i livet just nu så kommer säkert det skita sig också. Känner inte att allt kommer gå bra, känner inte att det finns någon rättvisa och just i skrivandets stund så känns allt helt tomt.  Jag vet att jag har fler familjemedlemmar som är underbara, jag har vänner, kollegor och lagkamrater som är fantastiska och elever jag älskar att jobba med. Dessa personer ger energi, men när tankar och minnen väller över mig blir det platt fall och jag vill bara gråta, gråta och gråta.

Ska försöka rycka upp mig och ta tillvara på denna underbara söndag...tyvärr är det regnväder som inväntas...

Älskar dig för evigt....

Sista vilodagen...

Hejsan svejsan...

Då var det sista vilodagen för mig här idag. Jag har sovit hela natten, men blev väckt av Saga som vrålade om att få täcke och gosdjuret från Leos lekland vid halv sex. Nu är jag vaken och ganska utvilad iallafall. Målet idag är att samla kraft och energi så att jag har så mycket ork jag bara kan i morgon torsdag och resten av veckan. Jag längtar tillbaka till jobbet och alla elever samt kollegor.

Jag tog en sväng till frisören här på Gryta igår och hon sa att typ hela mitt hår var torrt och topparna kluvna så nu har jag inge hår kvar. Ska se till att färga det hemma idag också så att de gråa håren kommer lysa med sin frånvaro. Jag kanske inte känner mig lika gammal då.

Höres...nu har prinsessan vaknat däruppe....

Jaha det är tisdag....

Sekunderna flyr förbi snabbt som sjutton. Livet är kort och vi måste njuta av det så länge det varar. Jag ligger här nere i soffan och har haft en minnesstund av mamma för mig själv. Jag har letat bilder och har gjort ett bildspel som jag tror att jag vill visa på minnesstunden efter begravningen. Det låter kanske dumt att jag sitter tidigt i ottan och gör detta , men det är skönt att vara uppe på natten några timmar för sig själv. Jag vaknade strax efter fyra och hade sendrag (säkert på grund av allt cyklande igår). Jag har sovit sju timmar redan i natt så på den fronten är det ingen fara. Redan vid åtta igår var jag så slut att jag knappt kunde spela wordfeud på mobilen, då är jag tröttare än tröttast. Det är sjukt vad jag känt mig utmattad de senaste dagarna. Jag börjar tro att jag gick runt som i ett chockat, virrigt vakum förra veckan...jag var hyper och nu är jag mest bara trött, trött, trött! Jag vet iallafall att jag mår bra av att röra på mig och inte sitta still allt för länge så jag siktar in mig på att min tisdag får bestå av både vilopauser och en och en annan rörelseinsats. Det börjar sakta men säkert gå in i skallen vad som hänt. Det planeras begravning om en och en halv vecka och det känns vemodigt. Kanske är det ytterligare ett steg i att gå vidare i livet samtidigt som min kropp fortfarande skriker stor saknad, orättvisekänslor, ilska och en stor frustration över vad som aldrig mer kommer bli....att jag ibland tar saker för givet. Blir arg på mig själv....jag har mycket att glädjas över även om jag fått en hel del hårda smällar sista åren i mitt liv. Jag vill inte gå in på detaljer här. Men jag ska nog vara jävligt tacksam över att jag har en inneboende styrka och vilja som ändå håller båda mina fötter i backen. Tårar får falla, jag får få panikångest och bli arg. Det kommer ge sig, jag ska fan ta vara på det här livet....

En ny vecka och nya tag....

Sovandet är mitt nya intresse. Jag har varit helt slut i stort sett hela helgen och jag har somnat tidigt på kvällarna, känts som jag sprungit ett maraton. Nu väntar tre dagar hemma för återhämtning och jag hoppas verkligen att jag kan komma i någorlunda god form till i slutet av veckan. De sorgsna tankarna och saknaden kommer finnas med mig, men jag hoppas att jag kommer bli så pass utvilad att jag orkar med vardagen igen utan att vimsa bort alla saker och gå runt med en massa sammandragningar. Helgen har präglats av familjemys...besökte pappa på sjukhuset i fredags, tjejerna har varit hemma allihopa, John har varit på besök hela lördagen, det har varit ett besök till Ugglebo på söndagen och vi blev bjudna på mat hos mormor igår. Jag var hemma i fredags och försökte hålla mig så lugn det bara gick.

Ses!

Jag vaknar inte ur mardrömmen....

Att leva som vanligt är något jag vill. Jag vill kunna vakna pigg och förväntansfull hur dagen ska bli och med glada, energiska tramp ta mig till jobbet. Nu är det dessvärre med klumpar i magen som jag går upp i de mörka höstmornarna. Positivt är att jag fått sova nattetid så jag är inte lika kraschad som i helgen. Jag försöker köra på som vanligt, jag försöker gå in i rollen som den ambitiöse, peppande och glada som vill och försöker hjälpa andra. Jag har inte hunnit med mig själv riktigt, jag bara öser på, men det håller inte. Jag måste stanna upp och hinna vara ledsen, kroppen är slut och hjärnan fungerar inte som den ska då jag bara glömmer saker, är tankspridd och känner frustration över att jag inte räcker till. Jag kämpar, jag vill vara en bra mamma, flickvän, medmänniska och kollega. Tyvärr räcker jag inte till...det blir kaos i hemmet, det blir kaos i huvudet och det blir kaos på jobbet (även om folk nog inte ser det). Jag får ta paus från alla måsten ett par dagar och bara vara.

Kram

Tack för att du funnits i mitt liv i 35 år....

Mina tårar rinner i denna stund då min älskade mor sedan 35 år tillbaka igår tog farväl från mig och resten av familjen. Jag känner att denna saknad kommer vara enorm för alltid. Det finns ingen som någonsin kan ersätta mamma Lena. Tyvärr var jag alltid dålig på att uttrycka i ord hur mycket hon faktiskt betyder för mig och hur mycket jag älskat och alltid kommer att älska henne.

Hon har påverkat mig oerhört under min uppväxt. Även om jag inte insett det tidigare så har hon varit en stor förebild. Mamma har varit en kreativ, skapande person med en fantasi utöver det vanliga. Hon drog med mig till sitt jobb där jag fått pyssla, träffa andra barn/ungdomar i alla åldrar, åka på läger och mycket annat kul. Redan där fick jag en inblick i hur man kan jobba med människor.

Engagemang, omtänksamhet, kreativitet och arbetsglädje är några ord som beskriver min mor i sin yrkesroll. Ni ska bara veta hur många timmar hon pratat med mig om nya pedagogiska idéer och annat som rör det pedagogiska arbete som vi haft gemensamt. Hon varnade mig för lärarjobbets tyngd, men jag lyssnade inte och blev lärare ändå. Tyvärr mamma, du hade redan visat mig att det var intressant att vara ledare för andra människor, du var min idol.

Vi har haft en ganska tuff uppväxt på olika fronter i denna familj, men mamma har alltid funnits där som en stöttande hand. Även om hon haft fullt upp med bestyren hemma så har hon ändå varit engagerad i vår utbildning. Jag tror hon var klassförälder i samtliga av våra klasser. Hon var med och planerade klassresor och tog sig tid att följa med som ledare. Många ungdomar tycker att det är jobbigt att ha sin förälder med i skolan, men det har jag aldrig känt. Jag har varit stolt över henne, både som ledare, kreativ människa och hon ledde gärna allsången runt lägerelden när vi var på olika läger. Jag kommer aldrig glömma när hon följde med på kanothajk när jag gick i nian.

Ibland har jag tyckt att mamma varit hård och tuff, speciellt gällande att flytta hemifrån. Jag trivdes så bra med att vara i hennes närhet att jag gärna hade stannat kvar hemma. Idag vet jag att hon ville att jag skulle träna på att ta ansvar och bli vuxen. Det var nyttigt för mig att bo själv och att på ett helt nytt sätt ta ansvar för mig själv.

Mamma har alltid varit mån om familjen och idag skulle egentligen hela familjen åka till Liens Camping för att fiska och plocka svamp. Det är något som jag sett fram emot sen idéen ploppade upp, men det blir tyvärr inte av. Naturen och friluftslivet har varit en viktig del av mammas liv och det har hon spridit till mig. Vi har ägnat åtskilliga timmar ute plockandes svamp, promenerande med hund, badande i olika sjöar med mera. Även många tillfällen har tillbringats i Lunn i stugan som ligger i Medelpad där promenader i vacker miljö varit ett dagligt inslag.

Som mormor har mamma varit fantastisk. Hon trodde inte sina öron när jag sa att jag väntade Saga. Hon hade nästan gett upp tanken på att bli mormor och den glädje jag såg när hon fick veta att hon äntligen skulle bli mormor är obeskrivlig. Hon har avgudat Saga sen hon kom och det är svårt att missa de likheter som detta barnbarn har med sin mormor. Den glada, kreativa, sociala personligheten har de gemensamt och även i stora drag även utseendet. Mamma kommer leva vidare genom Saga och Saga har avgudat mormor lika mycket som mormor avgudat Saga. Det var en utmaning att igår försöka förklara att mormor nu är i himlen, men att vi ändå kan prata med henne och att hon hör oss. Saga gick igår och vinkade åt himlen flera gånger. Även glädjen att få ett till barnbarn här inom kort gjorde mamma så lycklig. Även om mamma inte finns här den dagen barnet föds så vet jag att hon är med oss iallafall...

Det är svårt att förstå att familjens kärna, fasta punkt, trygghet nu inte finns här med oss längre. Att inte kunna ringa och babbla strunt, att inte kunna reflektera kring mammarollen och Sagas framsteg, att inte den där glada kvinnan med cykelhjälm med andan i halsen smiter in på en kaffe innan hon ska hem från jobbet, att inte kunna gå på de där "svenska" filmerna på bio som våra gubbar hatar....

Jag vill avsluta denna text med att tacka dig mamma. 

Tack för de 35 år vi fått tillsammans.

Tack för att du hjälpt mig i mitt yrkesval och varit en inspiration.

Tack för att du alltid hjälpt mig när jag haft svåra stunder.

Tack för att du var och kommer alltid vara en underbar mormor.

Tack för att du alltid samlat familjen för trevliga stunder tillsammans.

Tack för att du format mig till den jag är idag.

Jag kommer alltid älska dig mamma och du kommer alltid fattas mig. Men de minnen jag har av den tid vi haft tillsammans kommer att ge mig styrka att gå vidare då jag vet att du vill att jag ska leva, du vill att jag ska vara med familjen och du vill att jag ska vara glad. Jag ska göra mitt bästa för att uppnå detta, måste jag bara låta tårarna rinna klart först. Jag försöker få fram de sista bilderna av dig då du var så lycklig på jobbet, din glädje då du klappat på min gravida mage, din lycka av att ha haft en fin semester på Mallorca och din glädje i att vi i helgen skulle umgås hela familjen.

Vila i frid mamma, vi ses!