Bara att acceptera och gå vidare...

Jaha, gilla läget, acceptera, förstå, ta klivet ut i verkligheten igen och försöka att öppna ögonen ordentligt. Där ute finns det ljus, glädje, kärlek, folk som behöver mig och jag har mycket att ge. Jaget är lite lätt nertrampat, har fått dåligt med luft, har varit som i ett tomt svart hål, vet knappt vart denna månad tagit vägen. Det är dags att försöka fylla hålet med möten, upplevelser och kärlek igen...Jag står med båda fötterna i marken och det kommer jag göra även om tårar tidvis kommer uppenbara sig på mina kinder. Orken är inte på topp så nu kommer jag till en punkt i livet då jag faktiskt måste prioritera vad som är viktigt och be om hjälp. Jag klarar inte detta helt själv och jag kan inte köra på i den takt jag brukar. Den lille jag har i min mage ska få bästa tänkbara start i livet och jag ska göra mitt bästa att hålla mig i så god form jag bara kan. Denne lille människa är en av de saker som gör att jag håller ihop....Men det är samtidigt en stor rädsla inom mig att allt inte kommer gå bra.

En tisdag på jobbet väntar för mig. Robert jobbar i Stockholm i vanlig ordning, men kommer hem hyfsat tidigt. Det blir en tur upp till sjukhuset idag för att få någon klarhet i hur det är med pappa. Det kanske inte har framgått här, men pappa ligger sen över en månad tillbaka på sjukhuset...Det har blivit framsteg, men personalen på sjukhuset har väldigt svårt för att ge oss den information vi vill ha.

En ny dag och nya möjligheter...