Jaha det är tisdag....

Sekunderna flyr förbi snabbt som sjutton. Livet är kort och vi måste njuta av det så länge det varar. Jag ligger här nere i soffan och har haft en minnesstund av mamma för mig själv. Jag har letat bilder och har gjort ett bildspel som jag tror att jag vill visa på minnesstunden efter begravningen. Det låter kanske dumt att jag sitter tidigt i ottan och gör detta , men det är skönt att vara uppe på natten några timmar för sig själv. Jag vaknade strax efter fyra och hade sendrag (säkert på grund av allt cyklande igår). Jag har sovit sju timmar redan i natt så på den fronten är det ingen fara. Redan vid åtta igår var jag så slut att jag knappt kunde spela wordfeud på mobilen, då är jag tröttare än tröttast. Det är sjukt vad jag känt mig utmattad de senaste dagarna. Jag börjar tro att jag gick runt som i ett chockat, virrigt vakum förra veckan...jag var hyper och nu är jag mest bara trött, trött, trött! Jag vet iallafall att jag mår bra av att röra på mig och inte sitta still allt för länge så jag siktar in mig på att min tisdag får bestå av både vilopauser och en och en annan rörelseinsats. Det börjar sakta men säkert gå in i skallen vad som hänt. Det planeras begravning om en och en halv vecka och det känns vemodigt. Kanske är det ytterligare ett steg i att gå vidare i livet samtidigt som min kropp fortfarande skriker stor saknad, orättvisekänslor, ilska och en stor frustration över vad som aldrig mer kommer bli....att jag ibland tar saker för givet. Blir arg på mig själv....jag har mycket att glädjas över även om jag fått en hel del hårda smällar sista åren i mitt liv. Jag vill inte gå in på detaljer här. Men jag ska nog vara jävligt tacksam över att jag har en inneboende styrka och vilja som ändå håller båda mina fötter i backen. Tårar får falla, jag får få panikångest och bli arg. Det kommer ge sig, jag ska fan ta vara på det här livet....