Nu har det gått ett år och jag borde väl har sörjt klart? Svaret på den frågan är NEJ. Jag gråter mer än folk tror. Visst är jag oftast glad, men tårar faller, frustration finns kvar och jag känner mig ibland väldigt ensam utan mamma. Det finns visserligen andra fina människor i min närhet, men mamma är mamma och ingen kan ersätta henne. Det finns för ofta en massa saker jag vill fråga henne om, be henne om hjälp med eller så vill jag bara vara i hennes närhet och ha sådär roligt som vi kunde ha. Ta en tur shoppandes på stan, en promenad med hunden eller kanske en biofilm......Vill så gärna att du kommer tillbaka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar